tinaeleonor

Jag känner mig så oerhört ensam

Kärlek är något som jag länge har varit rädd för. Jag har varit rädd för att bli kär, att börja älska någon och känna den där pirrande känslan i magen. Jag har varit rädd för det eftersom att jag har varit så rädd för att bli sårad. Efter att ha blivit sårad av mannen i mitt liv som var min förebild, min egna pappa. Så har jag inte låtit någon komma nära efter det för jag visste att jag skulle inte klara av att gå igenom det igen. 

Men en dag så kom en speciell person in i mitt liv, en person som fick fram ett leende på mina läppar när jag var nere, en person som jag kände att jag äntligen kan lita på och öppna upp mig för och framför allt en person, som jag blev kär i. 

Jag vågade äntligen bli kär, för jag kände att den här killen kommer inte såra mig, han är så fin! Så jag öppna upp hela mitt hjärta för denna person och berätta saker jag aldrig berättat för någon annan. Jag hade ÄNTLIGEN hittat en kille som brydde sig om mig, såg alla mina brister men sa att de va fina, en person som fick mig att känna mig speciell.  För denna person var min första kärlek, min allra riktiga första kärlek. 

Jag gav all min kärlek till honom på alla sätt jag kunde visa det för honom. Jag visa att jag fanns om det var att han behövde lätta på hjärtat, Jag fanns där när han behövde hjälp med något och ja dela en massa fina och glada stunder med honom

När jag äntligen lät en person komma nära och när jag äntligen våga bli kär och hade det som allra bäst. Så vändes min värld upp och ner.

Han ville inte längre vara min.

Personen som jag dela allt med, killen som va min första kärlek. Säger till mig efter efter vår fina tid: att han aldrig varit kär i mig.

Har han gått och ljugit hela vårt förhållande? Det kom upp tusen frågor i mitt huvud och det är en massa andra saker i denna historia att berätta men det skulle bli ett lexikon om jag skrev ner allt.

 

Men det allra värsta med detta är att jag vågade lita på någon igen och han vet mycket väl vad jag gått igenom men ändå så dumpar han mig på det mest vidriga sättet man kan göra det på. Han har sårat mig så mycket att jag inte kan sova om nätterna, jag kan inte tänka klart eller äta normalt. Jag har inte sovit på fyra dagar nu för det som händs när lampan släcks och tystnaden kommer fram är att det är då som ångesten kommer fram. Skakningarna, tårarna, klumpen i magen och halsen. Alla tankar bara snurrar runt i huvudet och jag kan inte fokussera på varken skolan eller vad kompisar prata med mig om vid en konversattion. För det enda som jag har i mitt huvud just nu är alla minnen, alla våra stunder, alla ord du har sagt om oss och framtiden men samtidigt kommer de jobbiga tankarna konstant. Din blick när du sa: Tina, gå hem nu! , när jag bara ville ha en kram, din blick när du berätta allt för mig, kommer jag aldrig glömma och jag kommer framför allt aldrig glömma känlsan av att vara helt ensam och könna sig så oerhört svag.

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas